Jag har nu flyttat den här bloggen till Wordpress. I första hand för att Wordpress ger automatisk besöksstatistik, men det verkar finnas en del andra bra saker där också.
Äldre artiklar och kommentarer är flyttade till det nya stället, men kommer att ligga kvar här också för att inte bryta eventuella länkar.
Välkommen till Christian Engström (pp) på Wordpress.
I april bestämde sig det norska partiet Venstre (som motsvarar folkpartiet fast det inte låter så) för att anta en kopia av Piratpartiets program om fildelning och upphovsrätt. Det blev vi väldigt glada för. Sharing is caring.
Men två norska musiker tyckte det var ett dåligt beslut. För att protestera överföll de idag ett får på Hardangervidda. Ja, du läste rätt. Bergensavisen har bilderna:
Aktionen var arrangerad av Musikbranschens Antipiratkampanj berättar den norska motsvarigheten till Stim stolt på sin hemsida.
Nu sitter jag och funderar på hur man kommenterar det här utan att bli totalt fånig. Men det går bara inte. Läs den norska artikeln istället.
Fåret uppges må efter omständigheterna bra.
Uppdatering: Piratpartiet kommenterar fårkramningen i ett pressmeddelande.
Tre män, varav en 85-åring, har åtalats för att ha spridit bdsm-porr i butiker i värmländska Charlottenberg, rapporterar TT. "Olaga våldsskildring" kallar åklagaren det för.
Projo och Blogge skriver bägge mycket bra om det här.
Kalla mig gärna gammeldags, men varför i h-vete ska staten lägga sig i vilka filmer med samtyckande vuxna som andra samtyckande vuxna tittar på?
Att man inte visar brutala splatterfilmer i SVT på bästa Bolibompatid är väl en sak. Så långt är jag med. Jag blir själv illa berörd av många av våldsskildringarna i vanliga tevedeckare, så en varning i tevetablån så man kan bestämma själv kan vara på sin plats ibland. Men då pratar vi om våld. Åtalet handlar om sex.
Att staten ska skydda vuxna människor från att själva köpa vilka filmer de vill, ser jag bara ingen anledning till. I synnerhet filmer om sex, som är en av de mest positiva och livsbejakande saker som överhuvudtaget finns i samhället. Vare sig det handlar om lite ovanligare fetishinriktat sex eller vanligt vanilj. Jag behöver inte statens hjälp för att avgöra vad jag gillar och inte.
Heja Projo och Blogge!
I augusti skrev den moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid en klockren debattartikel i DN om upphovsrätten. Då utnämnde jag honom till hederspirat och hälsade honom med ett Arrr!
Det står jag fast vid, efter att ha läst en lika klockren motion med titeln Avkriminalisera fildelningen genom en begränsad upphovsrätt. Den är undertecknad av Karl Sigrid tillsammans med tre moderata kollegor och centerpartisten Staffan Danielsson. Välkomna ombord allihop! Arrr, arrr, arrr, arrr! Det här är faktiskt rätt kurs mot framtiden.
Motionen börjar med en enda enkel att-sats:
- begränsa upphovsrätten så att kopiering av immateriella verk för icke-kommersiellt bruk blir tillåtet.
Enklare kan det inte sägas. Det här är inte riktigt hela Piratpartiets förslag till reformerad upphovsrätt, men det är den viktigaste och den mest kontroversiella punkten. Kan vi bara bli överens om det här kommer övriga justeringar som behövs för att få upphovsrätten i balans inte vålla några problem. Det är att släppa den icke-kommersiella kopieringen fri som är själva kärnan. Det är här man måste börja.
Och det gör motionen på ett alldeles föredömligt sätt. Det bästa med den är faktiskt inte att den kommer till rätt slut, alltså att icke-kommersiell kopiering måste släppas fri. Det bästa är att den förklarar varför på ett så pedagogiskt och välunderbyggt sätt.
Det är faktiskt svårt att välja ut stycken att lyfta fram. Hela texten är bra, så läs den. Här är länken igen.
Men lite grand kan jag ändå inte låta bli att citera lite ur de olika styckena i motionen.
Att med rättsliga insatser försöka stoppa fildelningen för att rädda branscher som inte klarar att leva sida vid sida med den tekniska utvecklingen är som att försöka förbjuda kopieringsapparater för att öka tryckeriernas affärsmöjligheter.Bra! Pang på rödbetan. Det har varit alldeles för många gråtande skivbolagsdirektörer i teve. Kan de inte konkurrera får de lägga ner. Så är det att driva affärer.
Det är viktigt att skilja mellan kreatörernas intresse och distributörernas intresse. Medan skivbranschen ser fildelningen som ett problem är det mängder av nya artister som tack vare tekniken får en snabb och gratis distributionskanal. Inkomster kan de få på andra sätt än genom att sälja skivorFinns inget att tillägga. Just det här att det är skillnad mellan artister och rättighetsinnehavare är det många debattörer som har missat, när de pratar om "kompensation" för det ena eller andra.
En senare Nobelpristagare, Milton Friedman, beskriver upphovsrätten som ett monopol som minskar utbudet till en nivå under den optimala. Upphovsrätten och de förbud som följer därav bör enligt Friedman främst beskrivas som en inskränkning av yttrandefriheten.Även om det här kan tyckas vara lite väl filosofiska punkter att ha med i en riksdagsmotion, är det en del av styrkan i motionen att den verkligen förklarar ordentligt och på djupet. För andra riksdagsmän och/eller debattörer är den här motionen ett utmärkt sätt att faktiskt förstå vad det handlar om. Det är den här typen av grundläggande resonemang som ligger till grund för piratrörelsen, både i Sverige och globalt. Ska man begripa piraterna måste man begripa det som står i det här stycket i motionen.
Och slutet på stycket är precis på pricken:
Ett rimligare alternativ än dagens upphovsrätt är att den som offentligt säljer en produkt får acceptera att andra använder sin frihet och sin äganderätt till att skapa kopior för eget bruk. Det är inte heller ekonomiskt motiverat med ett monopol som syftar till att ge upphovsmannen rätt att tjäna pengar på sin verksamhet. I andra sammanhang kräver vi att företagare har en affärsmodell som fungerar utan monopollagstiftning. Varför skulle inte det gälla artister?
Men läs hela stycket, som sagt. (Och ja, det gäller speciellt dig, Cecilia Renfors. Fundera i synnerhet på hur klokt det är att tvinga internetoperatörerna att bli cencurorgan, när det snart blir möjligt att ha hela den samlade musikhistorien i fickan och kunna dela med sig av den utan att någon operatör är inblandad. Det är för övrigt precis samma poäng som Rick Falkvinge gjorde i finsk teve häromveckan. Skulle det inte ha varit lämpligt att beakta det i utredningen?)
Förslaget kommer dessutom leda till att en integritetskränkande övervakningsapparat måste byggas upp för att inspektera vad användare gör på Internet. Internetleverantörerna har reagerat kraftigt mot förslaget om att de ska påtvingas polisiära uppgifter.I takt med att anonymiseringsverktyg och krypteringslösningar blir bättre kommer jakten på fildelare att kräva en allt mer omfattande övervakningsapparat. Denna apparat kan göra livet besvärligt för många, men den kan inte stoppa den tekniska utvecklingen.
Konsumenter vill ha sin musik och sina filmer omedelbart och gratis. Så ser dagens mediemarknad ut, och de aktörer som vill tjäna pengar på immateriella verk måste anpassa sig till det.Sen är det faktiskt upp till företagen själva och/eller nya entrepenörer att luska ut exakt hur det ska gå till. Det kallas för marknadsekonomi, helt enkelt.
Människor som förstår den tekniska utvecklingen inser att tekniken förändrar sedvanor och måste få genomslag i lagstiftningen. Gemensamt för de som instämmer i att vi bör tillåta fildelning är att de är framtidsoptimistiska och teknikvänliga. Ju mer insatta de är i den tekniska utvecklingen desto tydligare ser de att slaget mot fildelningen inte bara är förlorat, utan att det har varit förlorat sedan ett decennium tillbaka. Istället för att motarbeta utvecklingen bör vi konstatera att fildelningen har blivit en del av vår kultur, och därmed en marknadsförutsättning som kreatörer måste kunna hantera. För dem som ser möjligheterna med tekniken är utvecklingen positiv, och genom att avkriminalisera fildelningen skapar vi förutsättningar för att framtidens upplevelseindustri snabbare ska finna sina nya affärsmodeller.Javisst. Det är faktiskt någonting positivt som håller på att hända, inte någon katastrof. Internet är kul, och med vettig lagstiftning blir det ännu roligare. Vi har bara sett början till något fantastiskt ännu. Det är den här vägen vi ska gå.
Därför uppmanar jag riksdagens alla ledamöter att bifalla den här motionen. Då sätter vi rätt kurs mot framtiden.
Johan Linander (c) kommenterar vansinnesdomen i USA mot tvåbarnsmamman Jammie Thomas, som (mot sitt nekande) dömdes att betala 1,4 miljoner kronor i skadestånd till skivbolagen för att ha delat ut 25 låtar på Kazaa.
Linanders inlägg i sig är väl okay. Han ställer sig tveksam till beloppets storlek, och påpekar att den signal som sänds är att det är livsfarligt att motsätta sig skivbolagets förslag till "frivilligt" straff på 3000 dollar (15.000 kronor), och istället försöka få sin sak prövad. So far, so good.
Men i den efterföljande diskussionen på Linanders blogg börjar han slira högst betänkligt, och säga en del märkliga saker.
För det första har han missuppfattat en sakuppgift (men det kan vem som helst göra) och tror att det var böter som dömdes ut. Det stämmer inte. Det var frågan om ett skadestånd ("statutory damages"), inte böter. Källa: Ars Technica
Linander har alldeles rätt i att det är en stor skillnad mellan brottsmål (böter) och civilmål (skadestånd). I civilmål är beviskraven mycket lägre för skivbolagen, och de bestämmer själva hur mycket de vill begära istället för att vara hänvisade till en praxis om 80 dagsböter. Dessutom kräver brottsmål att polisen och rättsväsendet prioriterar målet tillräckligt högt för att driva det, medan civilmålet kan drivas av skivbolaget självt med den frenesi de önskar.
Därför vill skivbolagen att de ska få möjlighet att ge sig på fildelarna med civilmålsvapnet. Ja, faktum är att de KRÄVER det av de svenska lagstiftarna. Och det är här som Linander dras med ut på riktigt djupt vatten.
Att domen mot den amerikanska tvåbarnsmamman är intressant för oss i Sverige beror enbart på att regeringen lagt ett lagförslag och släppt en utredning som ska bereda vägen för den här typen av verksamhet i Sverige. Annars skulle den bara vara ytterligare ett exempel på att de amerikanska skivbolagen är bindgalna och att rättvisan i USA allt som oftast bygger på principen "rikast vinner". Kanske lite småintressant för den som tycker om att himla med ögonen åt knasigheter i andra kulturer, men knappast någon nyhet.
Men just nu är målet högintressant eftersom det visar i praktiken vart regeringen vill leda oss. Av allt att döma med Johan Linanders stöd.
I kommentarerna frågar nämligen Steelneck Linander vad han själv har gjort eller tänker göra för att stoppa den föreslagna lagen. Inte ett smack, blir svaret. Eller ja, han har tänkt "hoppas" att EG-domstolen dömer ut direktivet så att han själv slipper ta ställning till det i riksdagen. Men blir det inte så kommer han att stödja det för att han "måste". I mina öron låter det snubblande likt den gamla klassikern "jag följde bara order".
Lite upplysningar som du kan ha glädje av, Johan Linander:
Dessutom tycker jag att Linanders motiv för att lägga sig platt är uppseendeväckande. "Annars blir Sverige som land skadeståndsskyldigt, och roligare kan man ha för skattepengarna" skriver han i en av kommentarerna. Bra att du talar sånt klarspråk, Linander. På den här punkten tycker vi helt enkelt olika, du och jag.
Själv har jag svårt att tänka mig en bättre användning av skattepengar överhuvudtaget, än att stå upp för både rättsäkerheten och rätten till privat kommunikation på en och samma gång. Att avskaffa eller inskränka medborgerliga rättigheter med hänvisning till att det blir för dyrt att sätta sig emot kommissionen i Bryssel är inte ett argument som jag köper. Men jag tackar ändå för klargörandet. Det tycks som att väljarna kommer att ha tydliga alternativ när det gäller synen på frihet att ta ställning till i valen 2009 och 2010.
Det är många som har kommenterat vansinnesdomen igår mot tvåbarnsmamman som dömdes att betala 1,4 miljoner kronor för att ha delat ut 25 låtar på Kazaa.
Nu sällar sig även Bush-administrationen till kommentatorerna. De har bara gott att säga om domen:
- Fall som det här tjänar som påminnelse om att sanktioner är en viktig del av ansträngningarna för att utrota piratkopiering, och att vi har ett effektivt juridiskt system i USA som gör det möjligt för rättighetsinnehavarna att skydda sin immaterialrätt, sa Chris Israel, USA:s samordnare för internationella immaterialrättsfrågor till Cnet.
Eller med andra ord:
- Yabbadabbadoo! Nu kör vi! You ain't seen nothin' yet!
Vi kan nog vänta oss fler såna här fall i framtiden, tycks det. Tycker de svenska politikerna att Sverige ska välja den här vägen?
"Vansinne under fildelningsrättegång" var Svenska Dagbladets rubrik på en artikel igår. I en fildelningsrättegång i USA begärde skivbolaget Sony BMG ett skadestånd på 24 miljoner svenska kronor av en 30-årig tvåbarnsmamma som delat ut 25 låtar. Idag föll domen. Kvinnan fälldes, men skadeståndet reducerades till 1,4 miljoner kronor. Under resten av sitt liv kommer hon att få avstå en fjärdedel av sin lön till skivbolagen. För 25 låtar på Kazaa.
Alla kan hålla med om att det här är vansinne. Men vi kan lära oss mycket av det här fallet. För det första visar det hur skivbolagen ser på den nya tekniken som gör det möjligt att kopiera vad som helst med en knapptryckning.
- När en individ gör en kopia av en inköpt låt för eget bruk är det bara ett trevligare sätt att säga att man endast stulit en kopia, sa skivbolagets advokat i rätten enligt Ny Teknik..
Att ladda över en låt från en cd-skiva till sin mp3-spelare skulle alltså vara detsamma som att stjäla enligt den logiken.
Det här var inte en felsägning eller olycklig formulering från skivbolagets sida. Det är verkligen så de ser på saken, även om lagen inte nödvändigtvis gör det alla gånger. Deras bild är att de själva äger alla rättigheter och därmed har rätt till full kontroll över hur deras musik används. All icke godkänd kopiering är stöld, och skivbolagen ska ha kompensation för varje sätt att använda musiken som de väljer att tillåta. Det är deras världsbild.
Då förstår man hur frustrerade de känner sig när de jämför den karta de har i huvudet med verkligheten. Vi andra ser internet och den nya informationsteknologin som en fantastisk ny värld som har öppnats, full av spännande möjligheter. De ser ett brottsverktyg i händerna på en världsomspännande konspiration av tjuvar, som gör att de blir bestulna på pengar miljontals gånger per sekund. Medan samhället bara står passivt och tittar på, enligt deras sätt att se det.
Och det här är allvar för skivbolagsbranschen. Vid rättegången anfördes att Sony BMG har förlorat hälften av sin omsättning sedan toppåret 2000. Om trenden fortsätter på samma sätt är de rent matematiskt utplånade som företag år 2014. Det är faktiskt inte ett orealistiskt scenario. När den tekniska utvecklingen går framåt förändras förutsättningarna på marknaden. Varken isutkörning eller hovslageri är idag de branscher de en gång var. Att företag som inte längre behövs försvinner är ett tecken på en hälsosam marknadsekonomi.
Men skivbolagen själva vill förstås inte erkänna att festen är slut, och har svårt att se det positiva med marknadens mekanismer när de går dem emot. "Vi tjänade ju så mycket pengar förut, ska vi inte få behålla våra monopol och vår marknad bara för att tekniken har förändrats?".
Svaret på den frågan är förstås nej. I det långa loppet vinner teknik alltid över både pengar och politik, som Jan Stenbeck en gång konstaterade. Men få organisationer accepterar att försvinna utan en sista strid. Det finns ingenting farligare än en döende dinosaurie som sparkar blint omkring sig i sina dödsryckningar. I den fasen befinner sig skivbolagen nu. De slåss för sitt liv, och är beredda att prova allt.
Och skivbolagen har verkligen försökt det mesta för att slippa bli drabbade av internet och den tekniska utvecklingen. Först stoppade de huvudet i sanden i tio år. Det hjälpte inte. Fildelningen kom och blev etablerad och blev en självklar del av den unga generationens vardag.
Sen försökte de ömsom hota, ömsom vädja. "Fildelning är stöld, och du kan åka fast" sa de i påkostade propagandafilmer. "Fortsätt betala 200 spänn för varje cd, annars har jag inte råd att fortsätta skapa musik" vädjade Madonna med tårfyllda ögon. Fildelarna brydde sig inte. De redigerade bort propagandan ur de rippade dvd-skivorna, och kunde därmed fildela en produkt som till och med var bättre än originalet, istället för bara lika bra.
Då bestämde sig skivbolagen för att statuera exempel. "Några offentliga pryglingar och bränningar på bål ska nog få stopp på kätteriet" hade de sagt för några hundra år sedan. I dagens samhälle i och för sig mildrat till "några kännbara fängelsestraff och skadestånd som får dem att leva på existensminimum resten av livet". Men samma princip.
Men problemet är att det här inte fungerar heller. För att avskräckning ska ha någon effekt måste risken att åka fast vara större än mikroskopisk. Det är den inte idag. Rättsväsendet har inte kapacitet att lagföra hela ungdomsgenerationen samtidigt. När saker går genom domstol är det alldeles för mycket tjafs med "bevis" och "rättssäkerhet" och annan byråkrati för att skivbolagen ska kunna komma upp i de volymer som behövs för effektiv avskräckning. Det har de insett.
Därför vill de effektivisera processen. I USA har de redan lyckats med det. Anledningen till att just det här målet har fått så stor uppmärksamhet är inte att beloppen är ohemult höga. Det är precis samma skadestånd per låt som skivbolagen brukar kräva i de tusentals stämningar som de redan lämnat in. Det här målet har blivit uppmärksammat för att det är första gången som den anklagade har stått på sig och låtit målet prövas i domstol. Med förödande konsekvenser, som det skulle visa sig.
I alla andra fall har det blivit förlikning utanför domstolen. I det här fallet stämde skivbolagen tvåbarnsmamman på motsvarande 24 miljoner kronor för de 25 låtarna, men erbjöd henne samtidigt att slippa undan med att betala 15.000 kronor om hon "frivilligt" gick med på att göra det utan att blanda in domstolen. Fram tills nu har alla som blivit hotade av skivbolagen gått med på uppgörelser utanför domstolen. Med dagens dom i handen förstår man varför. Även om man faktiskt menar att man har rätt och är oskyldig, som den aktuella tvåbarnsmamman gör, är det inte värt att ta risken att bli ruinerad för livet bara för att få sin sak prövad. Då är det bättre att bita i det sura äpplet och betala utpressaren.
För organiserad utpressning är vad det handlar om. Skivbolagen i USA har stämt allt från 80-åriga mormödrar till personer som inte ens hade en dator till människor som hade varit döda i flera år. Genom ett intimt samarbete med internetleverantörerna, som levererar namnuppgifter som kan ligga till grund för civilrättsliga stämningar, har skivbolagen utvecklat stämningshoten till att gå på löpande band. Då finns det ingen anledning att vara så noga med att det blir rätt person eller att det finns bevis. Vill de ta saken till domstol är de välkomna. Idag fick de ett exempel på vad som kan hända då. Annars är det bara skriva på den "frivilliga" förlikningen och betala. Skivbolagen riskerar aldrig att förlora något.
I Sverige har vi hittills varit förskonade från den här typen av verksamhet. Det beror på att vi har lagar som säger att skivbolagen själva inte får ut namnen bakom de IP-adresser de misstänker, utan att de måste göra en anmälan till polisen, som sedan utreder i sedvanlig ordning. Därför kan inte skivbolagen jobba med civilrättsliga hot på löpande band. Så har det varit hittills.
Men det ska det bli ändring på, hoppas vissa. Det är precis det som regeringens förslag till ny fildelningslag går ut på. Enligt det förslaget ska internetoperatörerna bli skyldiga att lämna ut sina kunder till direkt till skivbolagen. Idag är det förbjudet för dem att göra det, men enligt regeringens förslag ska det istället bli obligatoriskt. Då kan vi få en svensk variant av den amerikanska utpressningscirkusen.
Och regeringens förslag är inte det enda. Den kritiserade Renforsutredningen om fildelning föreslog precis samma sak. Nere i Bryssel är det den här vägen som är huvudspåret. Regeringens förslag till fildelningslag kommer ur ett EU-direktiv som kallas för IPRED1. Den svenska regeringen har visserligen valt att gå mycket längre än vad IPRED1 kräver, men det beror på att de känner hur vindarna i Bryssel blåser. Ett annat direktiv som heter IPRED2 är redan under arbete, och då kommer det nästan säkert bli ännu mer stöd för att låta privatföretag agera polis och åklagare mot fildelande ungdomar.
Men nu har det äntligen börjat komma fram motkrafter mot den här utveckligen. Få debattörer var imponerade av Renforsutredningens slutsatser. Regeringens förslag till fildelningslag har blivit totalsågad av de oberoende remissinstanserna (fast medlemmarna av rättighetsmaffian gillar den förstås).
I kretsar där skivbolagens lobbyister springer som barn i huset är det fortfarande skivbolagens bisarra världsbild som regerar. Det gäller kommissionen i Bryssel, det gällde Renforsutredningen och det gäller stora delar av vårt eget justitiedepartement.
Men i resten av samhället börjar fler och fler ställa sig frågan om vi är på rätt väg. Att lägga ut delar av rättsskipningen på privata intressenter, är det särskilt förnuftigt? Att införa rutinmässig övervakning av vad alla gör på internet för att kunna se om de fildelar, är det verkligen klokt? Att stödja en döende bransch genom att ge dem befogenhet att bedriva utpressningsverksamhet mot en hel generation, är inte det ett exempel på just vansinne?
Att skivbolagen själva tappar förståndet när de känner att de är på väg att dö, det kanske man kan ha någon form av förståelse för. Det är i vart fall inget att göra åt. Men det här vansinnet får inte smitta av sig på våra lagstiftande politiker. Då blir det farligt.
Därför vill jag avsluta det här inlägget med ett råd i all välmening till våra nuvarande politiker:
Tyck gärna synd om de stackars skivbolagsdirektörerna om ni vill, men låt er inte dras med i deras världsbild. Då framstår ni också som vansinniga inför de väljare som förstår frågan. Och även om det finns undantag som bekräftar regeln, är det i normalfallet till nackdel att vara vansinnig när man ber om väljarnas förtroende i en demokrati. Se till att distansera er från vansinnet i god tid före 2009 och 2010, om ni tänkt satsa på omval.
Piratpartiet kommer att ställa upp i bägge valen för att erbjuda väljarna ett alternativ om ni misslyckas.
Bloggen Christian Engström (pp) har flyttat. Kommentera gärna det här inlägget på nya stället.
Finska YLE körde ett långt inslag om pirater och svenska Piratpartiet igår den 3 oktober 2007. Finns på nätet på http://areena.yle.fi/toista?id=848635. Bra tillfälle att öva finska för alla nybörjare.
Inslaget om pirater börjar ca 80% in i programmet, efter ett inslag om optionsskandaler i margarinbranschen eller nåt (jag kan tyvärr inte finska själv).
Några inledande ord från programledaren, sen en skärm som det står uTorrent på. Sedan kommer Janne Lindgren, Stockholm, in och förklarar (på svenska) vad han tycker är bra med fildelning, och visar hur man gör rent praktiskt.
Sen kommer Rick gåendes mot kameran i dramatiska slow-motion-bilder, och börjar förklara:
- Fildelning är samhällspositivt, det är en oehörd positiv kraft för samhället. Det innebär att plötsligt har alla tillgång till hela samhällets samlade kunskap och kultur. 24 timmar om dygnet, 7 dar i veckan, var de än befinner sig. Det är mycket större än när de allmänna biblioteken kom för ungefär hundra år sedan. Det är en fantastisk utveckling, och det är bara gamla monopol som sitter i vägen för det.
Sen bilder från piratdemonstrationen i juni 2006, och Janne Lindgren tonar in och påpekar att alla undersökningar visar att de som laddar ner mest är de som går mest på bio, köper mest film, köper mest CD-skivor. Fildelare bör behandlas som konsumenter.
Speakern redogör för valresultatet, och ett klipp från valvakan 2006 där Rick talar:
- Även om vi inte är nöjda med de siffror vi får idag, så innebär de siffrorna fortfarande att politikerna måste tänka sig för både en och två gånger innan de inskränker medborgerliga rättigheter. Och det, det ska vi vara jävligt stolta över!
Sen fortsätter intervjun med Rick och han pratar om att vi gärna kommer ut i skolor, och att unga människor förstår de här frågorna. Klipp till Janne Lindgren, som gläds åt att ha laddat hem ett avsnitt av Heroes (textat på franska, vilket han får att låta som en ytterligare fördel). Sen Rick, som påpekar att det nog inte är många år tills dess att en vanlig mobiltelefon kan innehålla hela den samlade musikhistorien. Hur har de tänkt att stoppa spridning då?
- Det här tåget har så gått, men det finns ett antal personer som står kvar på perrongen och skriker "hej, lyssna på mej, vi tjänade ju pengar en gång i tiden, ska inte vi få ha kvar våra monopol?"
- Nej, tyvärr, det ska ni inte, säger Rick och ser ganska nöjd ut.
Sen fortsätter programmet med att intervjua antipiraterna på deras kontor, men det vet väl alla vad de brukar säga, så det ska jag inte ta upp plats med här. Dessutom förstår jag som sagt inte finska. Därefter är det några finska aktivister, men eftersom även de av naturliga skäl talar finska kan jag tyvärr inte säga vad de säger heller.
Jag vet inte hur länge inslaget kommer att ligga på nätet (tänk om tevebolagen bara kunde låta allting ligga kvar så att länkar fortsätter fungera), men just nu finns inslaget som sagt på http://areena.yle.fi/toista?id=848635.
PS. Om det är någon som ser programmet som tror sig se ett gruvligt brott utspela sig inför sina öppna ögon, vill jag påminna om att allt man ser på teve inte är på riktigt. Det förekommer väldigt mycket trickfilmande i branschen. ;)
En av mottagarna av Right Livelihood-priset 2007 är det kanadensiska paret Percy och Louise Schmeiser, meddelades det idag. De får priset för sin kamp mot företaget Monsantos missbruk av patentsystemet.
Monsanto försöker ta ifrån bönder världen över den urgamla rätten att spara en del av sin skörd och använda till utsäde året därpå. Det gör de dels genom att prångla ut växtsorter som inte blir fertila i nästa generation, och dels genom att patentera gener och stämma bönder som inte tecknar licens med Monsanto.
Piratpartiet var bland de första att gratulera patentaktivisterna till priset.
- Piratpartiet vill på sikt avskaffa hela patentsystemet, inklusive patent på liv. Men tills dess att det är gjort är det viktigt att modiga aktivister gör vad de kan för att bekämpa de värsta missbruken av patentsystemet, säger Rick Falkvinge på partiets hemsida.
Paret Schmeisers strid mot Monsanto och deras patent började 1998, när de fick ett brev från Monsanto som anklagade dem för att ha använt utsäde från Monsanto utan licens. Men paret hade aldrig köpt något utsäde från Monsanto, och hade heller inte för avsikt att göra det. Det visade sig sedemera att utsädet hade blåst in endera från grannarnas ägor eller någon förbipasserande lastbil. På så sätt hade generna som Monsanto "äger" hamnat bland utsädet.
Monsanto hotade med att stämma paret Schmeiser på 400.000 dollar för patentintrång, om de inte skrev på ett kontrakt att köpa Monsantos utsäden i framtiden och betala licensavgifter för att få använda dem.
Precis samma affärsidé som när de stora amerikanska skivbolagen hotar tonåringar med skyhöga advokaträkningar och skadestånd för att de fildelat, om det inte "frivilligt" går med på att betala vad bolaget begär. Eller som när maffian säljer försäkringar mot att någons restaurang ska råka brinna ner. "An offer you can't refuse", alltså.
Men paret Schmeiser stod på sig inför det här utpressningsförsöket. De drev målet hela vägen upp till Kanadas Högsta Domstol. Men där förlorade de. Domstolen menade att Monsanto hade rätt till monopol på den här genen. Den dömde dock inte ut något skadestånd, eftersom paret inte hade tjänat något på att genen kom in i deras utsäde.
Men den här frågan handlar inte bara om ett storföretag som använder maffiametoder mot bönder i den rika världen, och råkade springa på någon som var beredd att stå upp och ta kampen mot dem. Det handlar i ännu högre grad om makten över livsmedelsproduktionen i värden, och villkoren för bönder i utvecklingsländer i synnerhet. För det är där Monsantos härjningar ställer till den stora skadan.
Paret Schmeiser må vara små i förhållande till ett multinationellt jätteföretag, men de är trots allt vit välartikulerad medelklass i ett rikt land. De kunde ta fallet till domstol (även om det tog tio år och de förlorade i slutändan).
En fattig bonde i Indien eller något afrikanskt land har inte den möjligheten. När de väl har hamnat i klorna på Monsanto är de i praktiken livegna. Som så ofta används det obalanserade globala immaterialrättssystemet för att befästa och förstärka skillnaden mellan nord och syd. Klassisk kolonial utsugning i modern nybrutal tappning.
Welcome to the wonderful world of global intellectual property.
IDG rapporterar att Danmarks Radio har fått till ett avtal som gör det möjligt för dem att lägga ut allt som sänds på webben. SVT kan däremot inte göra det, trots att de egentligen skulle vilja. Det har de velat länge.
SVT:s arkiv innehåller enligt uppgift närmare en kvarts miljon timmar material, inklusive 1.250 timmar SF-journalfilm från 1897 till 1960. SVT har startat ett mycket lovvärt initiativ att göra visst material tillgängligt för allmänheten. Det är ju trots allt vi som har betalat för det genom lincensavgifterna. Men man behöver inte leta länge på SVT:s sajt för att se vilka problem dagens upphovsrätt ställer till med (mina emfaser):
Av rättighetsskäl kan ännu inget material med musik och inga sport- och dramaproduktioner eller andra inslag där skådespelare är med publiceras i Öppet Arkiv. Undantag när det gäller musiken är Journalfilmerna, där vi har rätt att lägga ut musik. Vi hoppas komma vidare i förhandlingarna med upphovsmännen om att få lägga ut mer material på webben.
Många av våra program i arkivet innehåller musik eller andra inslag som vi av rättighetsskäl ännu inte kan publicera i Öppet Arkiv. Vi går successivt igenom arkivet för att hitta godbitar som vi kan publicera.
Vi kommer sannolikt aldrig att kunna göra hela Arkivet tillgängligt på webben, eftersom det inte kommer att gå att lösa rättigheterna till alla produktioner som finns där. Vår målsättning är att successivt göra så mycket material som möjligt tillgängligt.
Det är våra upphovsrättsavtal som förhindrar möjligheten att öppna upp för nedladdning av videoklipp lokalt hos besökaren.
Men det är inte bara i SVT:s arkiv som det ligger skatter som vi medborgare har betalat, men som vi inte får använda. I USA är alla verk (bilder, inspelningar, ritningar osv) som produceras av statliga myndigheter befriade från upphovsrätt. Man kan ladda ner kartor över vägnät, NASA-bilder och allt möjligt helt fritt. I Sverige är det inte så.
Svenska offentliga institutioner bedriver ofta regelrätt affärsverksamhet med information som framställts som en del av verksamheten, och som ofta redan är betald med skattepengar. Det finns ett otal exempel på hur myndigheter agerar som rena mediabolag, och att detta orsakar problem. Här är några:
"Fotografier är skyddade av upphovsrättslagen. Det innebär bl a att bilderna inte får användas eller ändras utan fotografens tillstånd. Har man fått fotografens medgivande att använda bilden får användningsrätten inte heller vidareöverlåtas." står det som första punkt i Riksantikvarieämbetets villkor.
Piratpartiet ser ingen anledning till att det ska vara så här. Fotona är ju redan framtagna och betalda med allmäna medel. Varför ska inte vi skattebetalare få använda dem också?
"Bilderna i databasen är upphovsrättsskyddade. Om du vill använda dig av en bild ska du kontakta Nationalmuseums bildbyrå Fototeket." skriver Nationalmuseum på sin sajt.
Och går man vidare till prislistan är det min själ inte billigt. För att publicera en bild i högst ett år på en icke-kommersiell webbsajt vill Nationalmuseum ha 1000 kronor. Eller det dubbla om man vill lägga bilden på sin förstasida.
Det här är en skandal. Nationalmuseum är en offentlig institution med uppgift att tillgängliggöra det svenska kulturarvet. Då ska de ägna sig åt det, och inte bete sig som en samling kleptokrater som fått förläning på att slå mynt av det som är allas vår gemensamma egendom. Om de nuvarande cheferna på Nationalmuseum inte förstår det får man väl byta ut dem. Så här ska det inte se ut.
I riktlinjerna för Nationalmuseum står det att museet har till uppgift att främja konsten, konstintresset och konstvetenskapen, och att de särskilt skall levandegöra de äldre konstformerna och deras samband med den nutida konsten och samhällets utveckling samt verka för konstnärlig och kulturell förnyelse. Skulle det finnas något bättre sätt än internet för att faktiskt fullgöra det uppdraget? Man gör det i alla fall inte genom att låsa in samlingarna och vaka över dem som en svartsjuk och girig drake.
Släpp fria Sveriges Televisions arkiv, Lantmäteriverkets kartor, statens museers bildsamlingar och allt annat upphovsrättsskyddat material skapat av myndigheter och offentliga institutioner. I den mån detta förhindras av att tredje man har upphovsrätten till visst material ska myndigheten eller institutionen inkomma med en detaljerad utredning av vad problemen är och hur de kan lösas.
Den processen kan inledas omedelbart. Vi uppmanar regeringen att göra det. Med en gång.
Bloggen Christian Engström (pp) har flyttat. Kommentera gärna det här inlägget på nya stället.
