Linander om fildelningslagen och vansinnesdomen

Johan Linander (c) kommenterar vansinnesdomen i USA mot tvåbarnsmamman Jammie Thomas, som (mot sitt nekande) dömdes att betala 1,4 miljoner kronor i skadestånd till skivbolagen för att ha delat ut 25 låtar på Kazaa.

Linanders inlägg i sig är väl okay. Han ställer sig tveksam till beloppets storlek, och påpekar att den signal som sänds är att det är livsfarligt att motsätta sig skivbolagets förslag till "frivilligt" straff på 3000 dollar (15.000 kronor), och istället försöka få sin sak prövad. So far, so good.

Men i den efterföljande diskussionen på Linanders blogg börjar han slira högst betänkligt, och säga en del märkliga saker.

För det första har han missuppfattat en sakuppgift (men det kan vem som helst göra) och tror att det var böter som dömdes ut. Det stämmer inte. Det var frågan om ett skadestånd ("statutory damages"), inte böter. Källa: Ars Technica

Linander har alldeles rätt i att det är en stor skillnad mellan brottsmål (böter) och civilmål (skadestånd). I civilmål är beviskraven mycket lägre för skivbolagen, och de bestämmer själva hur mycket de vill begära istället för att vara hänvisade till en praxis om 80 dagsböter. Dessutom kräver brottsmål att polisen och rättsväsendet prioriterar målet tillräckligt högt för att driva det, medan civilmålet kan drivas av skivbolaget självt med den frenesi de önskar.

Därför vill skivbolagen att de ska få möjlighet att ge sig på fildelarna med civilmålsvapnet. Ja, faktum är att de KRÄVER det av de svenska lagstiftarna. Och det är här som Linander dras med ut på riktigt djupt vatten.

Att domen mot den amerikanska tvåbarnsmamman är intressant för oss i Sverige beror enbart på att regeringen lagt ett lagförslag och släppt en utredning som ska bereda vägen för den här typen av verksamhet i Sverige. Annars skulle den bara vara ytterligare ett exempel på att de amerikanska skivbolagen är bindgalna och att rättvisan i USA allt som oftast bygger på principen "rikast vinner". Kanske lite småintressant för den som tycker om att himla med ögonen åt knasigheter i andra kulturer, men knappast någon nyhet.

Men just nu är målet högintressant eftersom det visar i praktiken vart regeringen vill leda oss. Av allt att döma med Johan Linanders stöd.

I kommentarerna frågar nämligen Steelneck Linander vad han själv har gjort eller tänker göra för att stoppa den föreslagna lagen. Inte ett smack, blir svaret. Eller ja, han har tänkt "hoppas" att EG-domstolen dömer ut direktivet så att han själv slipper ta ställning till det i riksdagen. Men blir det inte så kommer han att stödja det för att han "måste". I mina öron låter det snubblande likt den gamla klassikern "jag följde bara order".

Lite upplysningar som du kan ha glädje av, Johan Linander:

• En svensk riksdagsman "måste" inte rösta för eller mot någonting alls om han inte vill. Han eller hon är vald på ett personligt mandat, och förväntas använda sitt eget omdöme för att efter bästa förmåga välja den väg som är bäst för Sverige. Det gäller även om anställda tjänstemän i Bryssel tycker något annat efter att ha lunchat med skivbolagens lobbyister, eller till och med om amerikanska storföretag KRÄVER det. Väljer du att lägga dig platt är det ett val som du och bara du har gjort. Ingen kan tvinga dig till det. Du måste själv ta ansvaret om du väljer att göra det.
• Regeringens förslag är en sanslös överimplementation av direktivet. Inte ens om vi skulle implementera direktivet till punkt och pricka (oaktat vad EG-domstolen kan komma att säga) skulle vi behöva införa allt det som det svenska lagförslaget innhåller. Tyvärr verkar den borgerliga regeringen ha övertagit Thomas Bodströms gamla strategi för att få igenom lagstiftning som medborgarna inte vill ha: Driv frågan stenhårt i alla forum där det inte syns utåt, och skyll på Bryssel om någon klagar. Nu faller även Linander in i den skaran. Det är väldigt tråkigt att se.
• Även om det svenska förslaget inte hade varit en överimplementation, utan att direktivet verkligen krävde att vi avskaffar rätten till skyddad elektronisk kommunikation, införde skamstraff och la ut delar av rättsskipningen på entrepenad till privata intresseorganisationer, så behöver den svenska riksdagen inte låta sig hunsas ändå. "Riksdagen stiftar lag" står det i Regeringsformen 1 kap 4 §. Kolla själv om du vill. Den regeln gäller fortfarande, även om vi har gått med i EU.

Dessutom tycker jag att Linanders motiv för att lägga sig platt är uppseendeväckande. "Annars blir Sverige som land skadeståndsskyldigt, och roligare kan man ha för skattepengarna" skriver han i en av kommentarerna. Bra att du talar sånt klarspråk, Linander. På den här punkten tycker vi helt enkelt olika, du och jag.

Själv har jag svårt att tänka mig en bättre användning av skattepengar överhuvudtaget, än att stå upp för både rättsäkerheten och rätten till privat kommunikation på en och samma gång. Att avskaffa eller inskränka medborgerliga rättigheter med hänvisning till att det blir för dyrt att sätta sig emot kommissionen i Bryssel är inte ett argument som jag köper. Men jag tackar ändå för klargörandet. Det tycks som att väljarna kommer att ha tydliga alternativ när det gäller synen på frihet att ta ställning till i valen 2009 och 2010.

---

Bloggen Christian Engström (pp) har flyttat. Kommentera gärna det här inlägget på nya stället.